|
 |
|
|
 |
||
|
Tarot presenteras idag oftast som en kunskaps-, och utvecklingsväg på vilken en mängd religiösa, psykologiska, filosofiska och historiska fenomen går att adaptera. Det finns en air av mystik runt korten, som troligen är en kvarleva från 1700- och 1800-talens ockulta våg.
Tidigare har människan haft en närmare relation till myter, sagor och berättelser som placerat henne i ett sammanhang. Det moderna samhället har effektivt sorterat bort mycket av kontakten med den kunskapen. Men även vår tids gestaltningar, som romaner, filmer och sångtexter visar på möjliga förhållningssätt till livet, ger lärdomar och tänkbara lösningar. För att visa vägen effektivt så måste emellertid en människa kunna tolka händelser, känslor och personer i sitt eget liv genom dessa gestaltningar. Det låter sig dock inte alltid göras på egen hand. En liknande funktion fyller tarot. Genom kortens rika bildspråk skapas tolkningsbara mönster som, när det fungerar som bäst, kan ge en bättre översikt när vi skall göra våra val i livet. Varför ordet tarot? Eftersom man inte känner tarotlekens etymologiska ursprung finns det egentligen inget bestämt, korrekt sätt att uttala ordet tarot på. I Sverige är dock det franska uttalet ”tarå´” vanligast, men även det engelska ”ta´rot” och andra varianter förekommer. Korten kallades från början cartes da trionfi, korten med trumfer. Så småningom kom det, som då huvudsakligen var ett kortspel, att kallas tarocco eller tarocchi. Trumferna som då utgjordes av allegoriska bilder var troligen illustrationer över dåtidens sociala typer och religiösa principer. En mängd olika teorier, mer eller mindre trovärdiga, finns om ordet tarots ursprung. Man föreslår exempelvis näraliggande ord som ”Ta-Rosh”, den egyptiska kungliga vägen, ”Torah”, de fem Moseböckerna eller ”Taro”, en italiensk flod. Kortens baksidemönster har kallats tarotee och prickarna på några av de äldsta korten kallades tares, men var det baksidemönstren som namngav korten eller tvärtom…? |
||
|
Historisk Tarot Det finns många fantasieggande teorier också om kortens ursprung, men de första kort som går att härleda historiskt skapades någon gång mellan år 1420 och 1450. Man har hittat ca 270 kort från dessa de tidigaste lekarna. Den mest kända är Visconti-Sforza-leken som anses ha målats till två hertigar i Milano. Ytterligare två lekar står så nära i stil och utformning, Brambilla-leken och Visconti-Modrone-leken, att man tror att det är samma konstnär som har målat dem. Vem är då konstnären? I de böcker som behandlar tarot anges ofta Benifacio Bembo som konstnär. Bembo lär ha varit hertig Sforzas favoritmålare. Andra tänkbara kandidater är Marziano av Tortona, Viscontis sekreterare, alternativt miniatyrmålaren Antonio Cicognara eller Franseco Zavattari. Problemet är att inget av de tidiga korten bär någon signatur. Hur som helst är de första korten utsökta konstverk, i klass med de bästa arbetena från denna period av tidig rennässans.
Efter detta etablerades genom the Tarot of Marseilles, systemet med numrerade kort. I och med detta så standardiserades korten också bildmässigt och även om lekarna idag är olika utformade så kan man i de flesta urskilja denna vedertagna grundstruktur. |
||
|
Ockult Tarot På 1700- och 1800-talen började den västerländska världsbilden att förändras. Upplysningstiden förde med sig en mera rationell och vetenskaplig syn på hur världen fungerade. Kritik restes mot det som ansågs vara kristna irrläror och folktro, förnuftet skulle regera över tro och oförnuft. Med Darwins evolutionslära, nya tankegångar från Marx och Engels och en mängd nya filosofier kritiserades de religiösa elementen. Samtidigt eskalerade en motrörelse, som fick ett djupt fäste i det allmänna medvetandet under romantiken. Emanuel Swedenborgs astrala resor kom att inspirera de alternativa religiösa lärorna under en lång tid framöver och olika riktningar som teosofin, Christian Science, New Thought, spiritualismen etc växte fram och bildade grunden till det som idag är New Age.
Etteilla var en fransk professionell spåman som använt vanliga spelkort innan han mötte Court de Gebelins idéer. 1783 publicerade han en bok med ”den rätta” versionen av tarottolkning (det har förekommit och förekommer många sådana…). Etteilla knöt framför allt tarot till mysterireligionen hermetismen. Enligt denna fanns det hemliga och betydelsefulla böcker som kommit från visdomsguden Thoth, eller som grekerna kallade honom; Hermes Trismegistos. Läran, inspirerad av gnosticism, nyplatonism, hellenistisk astrologi, alkemi och magi fick ett stort inflytande i esoteriska kretsar i Europa. Huvudtanken inom hermetismen var att människan inte var någon fallen varelse utan besatt en förmåga att komma i kontakt med sitt gudomliga inre. Etteilla framhöll också att detta var tarotkortens uppgift och han daterade deras tillkomst till 171 år efter syndafloden, då de skapades just av Hermes Trismegistos.
Vaillants släktskapsteori får dock inget historiskt belägg, zigenarna härstammar inte från Egypten och de använde inte kort till divination förrän på 1700-talet och då var det vanligen spelkort. Myten om att tarot kommer från Egypten har ändå varit seglivad och presenteras i vissa tarotböcker som sanning. Ett ”bevis” för detta skulle vara den latinska ordflätan rota taro orat tora Ator som skulle betyda ”Hjulet i tarot talar Ators lag”. Alphonse Louis Constant (1810-1875) blev mera känd under det hebreiska namnet Eliphas Lévi. Han studerade teologi och blev först diakon men fortsatte sedan att studera till präst. Han hoppade av sin utbildning och började arbeta som lärare och politisk journalist. Hans stora intresse för magi och judisk mystik; kabbalah lade grunden till hans namnbyte. Lévi skrev fyra stora verk om magi varav det viktigaste anses vara Dogme et rituel de la haute magie (Den högsta magins lära och ritual)(1856).Lévis arv har påverkat tarot på ett genomgripande sätt eftersom hans magiska teori togs till vara och vidareutvecklades av Golden Dawn. |
||
|
Modern Tarot Den 1 mars 1888 bildades the Hermetic Order of Golden Dawn. Det finns en legendartad historia bakom bildandet av Golden Dawn där allting tar sin början med ett ”urgammalt” manuskript. William Wynn Westcott (1848-1925) planerade med inspiration från madame Blavatsky och det Teosofiska samfundet att bilda en hemlig orden. Westcott hade en bakgrund som högste Magus bland de engelska rosenkreuzarna och i augusti 1887 överlämnade frimuraren A.F.A Woodford ett manuskript med kryptiska bokstäver som sades vara ett fynd från ett antikvariat till Westcott. Manuskriptet ledde till en tysk kvinna, Anna Sprengel, som gav herrarna i uppgift att uppföra ett tempel i London. Westcott uttydde fem hemliga ritualer för något som kallades Golden Dawn i manuskriptet. Därefter tog han kontakt med den excentriske översättaren av det magiska verket Salomos Nycklar, Samuel Liddell Mathers (1854-1918). Mathers hade ett flertal namn, han kallade sig också MacGregor och hade även ett magiskt namn och ett gaeliskt namn. I slutet av 1800-talet bodde han i Paris med sin hustru där de firade egyptiska mässor till gudinnan Isis i sitt Athoor-tempel. Westcott erbjöd MacGregor Mathers att bli en medledare för Golden Dawn och de inviterade också den dåvarande högste Magus för rosenkreuzarna dr William Woodman (1828-1891) att dela posten med dem, vilket han accepterade. Golden Dawn byggde flera tempel. Det första och största var Isis-Urania-templet i London. När man blev medlem togs man upp i den Yttre orden. Den Andra orden bestod av Westcott, MacGregor Mathers och Woodman. De sade sig vara underställda några hemliga personer av högre grad. Den Tredje orden var ännu hemligare och existerade enbart på astralplanet.
Två av Golden Dawns medlemmar kom att få särskilt stor betydelse för tarothistorien, nämligen Arthur Edward Waite och Aleister Crowley. Waite gick in i Golden Dawn 1891 och 1903 tog han över ledarskapet efter den engelske poeten W.B Yeats. 1910 gav Waite ut boken The Pictorial Key to the Tarot. Waite var fullkomligt medveten om att tarotkorten inte gick längre tillbaka i tid än till 1400-talet och han rensade upp bland många romantiska och i hans tycke överdrivna föreställningar. Själv var han mest intresserad av alkemi och kabbalah och förde därför fram dessa riktningar. Alkemin såg han främst som en psykisk-andlig process där det innersta självet kunde renas för att nå en högre medvetenhet. Tillsammans med konstnärinnan Pamela Colman-Smith lät han designa en ny tarotlek, den sk Rider-Waite. Denna lek inspirerades av de tidigare Marseilles-lekarna, men han bytte också plats för korten Rättvisan och Styrkan. Styrkan fick här nr 8 medan Rättvisan fick nr 11, något som vållat diskussioner om hur korten skall tolkas. Lekar som tillverkats senare följer ibland Waites ordningsföljd, men de flesta gör det inte.
Både Waite och Crowley såg tarot som ett symboliskt verktyg att använda för inre utveckling som en väg till kunskap och andligt mästerskap. Deras respektive lekar är dock helt olika, Waites är lättsam, målad i klara, glada färger i mera naivistisk stil medan Crowleys är mättad i färgerna och har en kraftfull och sensuell underton. |
||
|
Tarot transformeras En viktig del i den förvandling som tarot-traditionen har genomgått kan geografiskt förläggas till USA och framför allt till Kalifornien.
Samtida med Case var Manly Palmer Hall som grundade the Philosophic Research Society i Los Angeles. 1928 kom hans bok An Encyclopaedic Outline of Masonic,Hermetic, Qabbalistic and Rosicrucian Symbolical Philosophy, senare utgiven under titeln The Sectret Teachings of All Ages. 1929 gav Hall ut en lek i samarbete med designern Oswald Wirth och konstnären J.A Knapp. Knapp gav året efter ut en lek som kommenterades av Hall. Speciellt för denna är de sk meditationssymbolerna som syftade till individuell tolkning och förståelse. 1936 kom en tarotlek från Church of Light. Grundaren Elbert Benjamine eller C.C Zain som han kallade sig uppgav att han fick budskap från de uppstigna mästarna. Ett av de 22 budskap han tog emot var Sacred Tarot , där tarot länkas till Mu, Atlantis och Egypten. Zain utvecklade också sambandet mellan astrologi, kabbalah och tarot. På 1970-talet exploderade intresset för tarot. 1971 gavs Eden Grays The Complete Guide to the Tarot ut, vilket var en enkel handbok för hur man kunde använda tarot. En mängd författare skrev om tarot ur alla tänkbara synvinklar som exempelvis The Tarot (1972) av Alfred Douglas eller A Feminist Tarot (1977) av Sally Gearhart. 1978 publicerade ägaren till U.S Games Systems Inc., Stuart Kaplan sin Encyclopedia of Tarot. Uppslagsverket finns nu i tre separata delar och täcker in i princip hela tarothistorien plus illustrationer av över 3 000 kort. Kaplan som är en hängiven samlare av äldre lekar har också givit ut Visconti-Sforza-leken och Tarocchi de Mantegna i nytryck. För den som vill se mångfalden i den nutida konstnärliga utformningen av tarot så är det del III i Encyclopedia of Tarot som presenterar tarotlekar som heter Egyptian Astrological Christian Symbolic Tarot, Egyptian Japanese Tarot, Salvador Dali Tarot, Aztec Tarot, Butterfly Tarot (med fjärilar), Fantastic Shoes Tarot (med skor), Medicine Woman Tarot, Gnostic Tarot, Tao Tarot, Celtic Tarot, Dream Tarot, Olympian Tarot eller Pearl of the Orient Tarot. Hundratals lekar har gjorts, det finns alltifrån de traditionella med äldre kort som tydlig måttstock som Angel Tarot till märkliga skapelser som Medical Fantasy Tarot , där skelettdelar och inre organ representerar den Stora Arcanan. Litteraturtips: The Tarot; History, Mystery, and Lore av Cynthia Giles, Paragon House, New York, 1992 Seventy-Eight Degrees of Wisdom, A Book of Tarot, av Rachel Pollack, Aquarian Press, Wellingborough, 1986 Encyclopedia of Tarot, volume I-III, av Stuart R. Kaplan, U.S. Games Systems, Inc. New York, 1990 Tarot, Själens spegel (Tarot, Mirror of the Soul) av Gerd Ziegler, sv. Övers: Vattumannen, Stockholm, 1992 Tarot, Mirror of your Relationships av Gerd Ziegler, Urania Verlags AB, Schweiz/ Tyskland, 1989 |
||
Tarotleken består vanligen av 78 kort. Av dessa tillhör 22 den Stora Arcanan (den stora hemligheten). De övriga är indelade i sviter efter elementen Vatten, Eld, Luft och Jord. I varje svit finns 14 kort, från äss till tio plus fyra hovkort. Dessa 56 kort kallas den Lilla Arcanan och har strukturella likheter med de vanliga spelkorten. 
Under 1700-talet började tarotkorten användas på ett sätt som satt sin prägel på våra moderna föreställningar om tarot. 1781 gav Antoine Court de Gebelin (1725-1784) ”fadern till den esoteriska tarot” (Cynthia Giles, 1992:23) ut Le Monde Primitif. Denna bok är den första som uttryckligen koncentrerar sig på att föra fram en ockult tolkning av korten. När Court de Gebelin mötte tarot var det ett kortspel som fallit nästan helt i glömska. Han var aktiv frimurare och hade ägnat sig åt att studera mytologi, arkeologi och språk. Han drog omedelbart slutsatsen – med hjälp av intuition, inte faktisk undersökning – att korten innehöll det nedbrända biblioteket i Alexandria i kodad form. När detta bibliotek brann år 47 f Kr och senare förstördes igen på 640-talet skulle världens alla lärda ha samlats i staden Fez där de framställde en bok som innehöll deras samlade vetande. Boken skulle föras vidare, från invigd till annan invigd, genom muntlig tradering. Tarotkorten skulle vara minneshjälpen vid detta uppdrag samtidigt som icke-invigda skulle tro att det var spelkort. Denna tarotmyt har på sina håll levt vidare in i våra dagar (se Paul Foster Case) men får nog sorteras in under benämningen osannolika fantasier! Korten Court de Gebelin såg var en Marseille-lek som han dessutom misstog för original. The Hanged Man såg han som ett feltryck, han vände kortet ”rätt” och kallade det för Prudence!
På 1850-talet skrev journalisten J.A Vaillant en bok om zigenare och tarot. Zigenarna var, enligt Vaillant, ättlingar till de högtstående egyptierna, det hördes på benämningen ”egyptians” – ”gypsies”. Denna idé fick snabbt fäste då den sammanföll med ett stort europeiskt intresse för Egypten. Knappt 30 år tidigare hade Champollion till slut tolkat hieroglyferna på Rosettestenen och efter det så blev det möjligt att tolka inskriptionerna och förstå det som tidigare varit fördolt. Det fanns stora förväntningar på att det i Egypten skulle finnas svar på alla de stora frågorna och kulturen både romantiserades och mystifierades.
Lévis magi utvidgades av Golden Dawn till ett detaljerat system av rituell magi. Egyptiska, grekiska och romerska gudar fördes in i systemet. MacGregor Mathers översättning av Salomos nycklar, en grimoire över hur man bemästrar andar och demoner blev integrerat i systemet. Kabbalahns 22 vägar och tio sefirot i Livets träd bildade en grundstomme i systemet på vilket astrologi, färg, djur, dofter, talmystik och förstås tarot applicerades. Här fick m.a.o tarotkorten den kompletta esoteriska kontext som vi, mer eller mindre i ren form, möter idag. Trumferna började kallas ”Keys”, nycklar eftersom de sågs av Golden Dawn som imaginära trösklar eller grindar in till andliga verkligheter av olika grader.
Aleister Crowley (1875-1947) var en av Golden Dawns mest kontroversiella medlemmar. Hans stora ockulta begåvning gick så småningom helt överstyr efter att vidlyftiga experiment med droger i kombination med magiska ritualer gjort honom mentalt instabil. Crowley föddes i Warwickshire i ett strängt religiöst hem. Den enda läsning som var tillåten var Bibeln. Hans revolt mot denna uppfostran blev stark och provokativ, han utnämnde sig själv till Vilddjuret från Uppenbarelseboken och utvecklade en mängd magiska ritualer. Ett möte mellan Crowley och MacGregor Mathers var ett möte mellan två dominanta personligheter som slutade med att Crowley hoppade av Golden Dawn och upprättade en egen magisk orden; Argentum Astrum, Silverstjärnan. När Crowley offentliggjorde hemliga ritualer från Golden Dawn drog MacGregor Mathers honom inför rätta. Crowley förlorade i första instansen men överklagade och vann. Efter resor och vistelser på skilda håll i världen kom Crowley till Berlin. Efter Hitlers politiska framgångar började en förföljelse också på spåmän och magiker. Crowley återvände till England där han arbetade med att ge ut böcker, skrifter, dikter och skriva brev. Under Andra världskriget skapade han sitt stora verk, The Book of Thoth (1944) , där han tolkade tarotkortens symbolik i överensstämmelse med hans egen kunskap och erfarenhet av magi. I denna bok fanns illustrationer av lady Frieda Harris. Boken lär först ha tryckts i bara 200 exemplar. Först efter Crowleys död trycktes en ny utgåva. I samband med detta trycktes illustrationerna upp som en kortlek, men enbart i 250 exemplar som gavs bort till utgivaren Samuel Weisers vänner och bekanta. 1969 trycktes ett antal lekar av sämre kvalitet och inte förrän 1977 kom leken som vi ser den idag, då genom ett samarbete mellan Weiser och U.s Games. 
På 1920-talet dyker Paul Foster Case upp. Han hade tidigare initierats i en Golden Dawn-gren i New York, men gruppen föll samman och Case grundade Builders of the Adytum (B.O.T.A). Han gav ut en bok om tarot och en svart-vit lek som man skulle färglägga själv. Case förde här in de nya rönen från psykologin av Freud och Jung i tarotvärlden. Han uppmuntrade till ett individuellt möte med korten, individen skulle självständigt betrakta, tolka och färglägga korten. Detta var något helt nytt, tidigare hade det funnits krav på initieringar och magisk kunskap för att använda tarot. Case populariserade en av ursprungsmyterna om tarot, nämligen den att tarot innehöll det nedbrunna biblioteket i Alexandria i kodad form.